Bild och Poesi

Ett samarbete mellan mig och textförfattaren Katarina Nygren som till slut ska bli en bok.

varen-text.jpg (128642 bytes) VÅREN

Våren är här.
Löften om liv och glädje dansar runt där ute i den ljumma luften. Fåglarna stämmer upp till sång och vi blir lyckliga i sinnet. De har kommit tillbaka till oss igen efter lång färd söderut. Små knoppar fyller oss med löften av liv och vi blir glada av det gröna där ute. Ljuset städar undan vinterns gråa måsten ur våra sinnen. Vi tinar upp och kliver ut i våren.

Text Katarina Nygren

host-text.jpg (148530 bytes) HÖSTEN

Solen värmde i ryggen och det luktade av blöt mark. Löven visste inte riktigt vad de ville, de åkte än hit och än dit genom luften för att sedan mjukt landa runtomkring mig. Jag tittade upp och såg att himmeln var blå, ja, riktigt så där blå som den bara kan bli en kall och klar höstdag. Det var höst och känslan höll på att leta sig in i mig och det var riktigt behagligt. Värmen från i somras som jag nyss saknat så mycket höll långsamt på att ersättas med en annan slags värme, en lugnare värme som liksom vaggar en till ro medan mörkret faller allt tidigare utanför. Jag kände hur jag kunde släppa sommaren med alla minnena som jag krampaktigt hade hållit tätt intill mig.

Text: Katarina Nygren

Gläntan min vän

Glänta, min vän, du fyller mig med liv. Att stiga in i ditt lugna
kärleksfulla rum läker min slitna själ. Jag sätter mig ner och
låter dina träd kärleksfullt omge mig med den trygghet jag så
väl behöver.

Ett hav av grönt breder ut sig högt ovanför mig som ett mjukt
täcke. Himmelsblått letar sig in mellan bladen. Det solgula
gräset känns mjukt och tröstande.

Solstrålarna leker sig ödmjukt in i mig och fyller de mörka i mig.

Jag sitter kvar tills jag är mätt av kärlek, lugn och ljus.
Full av ödmjukhet inför denna vackra glänta som ger mig så mycket.

Stilla går jag ut, redo för att möta världen utanför igen.

 

Text Katarina Nygren

 

Kalhyggeblues - sorgen i trädens ögon

Jag ser sorgen i dina ögon. Det lilla ljus som finns kvar slocknar långsamt.

Du tappra själv. Du en gång så vacker med en krona av skiraste grönska,
du stod upp under många år, majestätiskt med din trygga hand om oss.

Nu är du borta, död. Du ligger ner och ska multna. Det sägs att
du inte behövs längre.

Avståndet mellan oss gjorde oss till främlingar, vi som en gång
levde med kärlek till varandra.

Nu står jag här ångerfull och ser sorgen i din själ.

Jag ska aldrig glömma din ömma hand om mig
och den kärlek jag fick.

Text: Katarina Nygren